tema: jänkare

läser graham greene men vet inte riktigt vad jag tycker om honom. the quiet american måste vara en av de böcker han skrev när han var något sentimental för överallt hittar jag små sorgebrev där han suckar över hur livet är en besvikelse samtidigt som han suckar över sitt eget pessimistiska tillstånd eftersom han finner det så tröttsamt och klichéartat. men jag finner att jag längtar till hans tid, då ens personliga manövreringsutrymme var begränsat, men man lyckades få saker att hända ändå! nutidens frihet, min frihet, begränsar mig. (lol slår vad om att sartre skulle ba "håller med, bro!"

frihet är för övrigt förstås temat i jonathan franzens bok freedom där han diskuterar den amerikanska medelklassen och hur man aldrig kan "återkalla" frihet eller ge upp den oavsett om man vill det eller inte. franzen är mycket intellektuell förstås och hans kritik mot amerikas grundsten är befogat och förstås mycket välanalyserat. men hans roman tappade lite fokus här och var, vilket är förstås också förståeligt med tanke på hur tjock boken är (ambitiöst, franzen!) och det ledde förstås till att jag  också tappade fokus här och var. men kanske det största problemet jag hade med boken var min egen brist på känslomässig engagemang i karaktärerna och deras öden. jag fann de flesta personer i romanen tangera på en skala från lite vidrig/tråkig till mycket vidrig/tråkig vilket ledde till att deras öden inte lyckades intressera mig. bäst i romanen är pattys "mistakes were done" – självdistansen är uppfriskande härlig i en historia full av amerikaner utan självdistans!

att läsa om dostojevskij

idag öppnade jag åter sidorna till dostojevskijs brott och straff. romanen som jag läste i åttonde klass utan att förstå ett smack, men som jag trodde gjorde mig till en kultiverad och beläst svan. i efterhand inser jag att allt jag har läst och trott om mig själv inte stämmer. jag är inte alls så beläst eller så säker på mig själv som jag var i yngre tonåren. ibland saknar jag det. men för det mesta inte. med risk för att låta som en rikstönt tänker jag erkänna att jag ofta tänker på Mills citat:

"It is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied; better to be Socrates dissatisfied than a fool satisfied. And if the fool, or the pig, are a different opinion, it is because they only know their own side of the question."

(som jag nu käckt googlade fram.) många av mina närmaste vänner håller inte alls med mig om denna fråga; jag väljer att vara en missnöjd Sokrates medan de är gärna nöjda små griskultingar. visserligen får de här ordalagen det att låta som att det är fel att välja att vara nöjd. men anledningen till varför jag gärna är missnöjd och "smart" är för att den tanken har alltid varit trösterikt för mig. vissa människor pratar om att de är grundmurat positiva, jag känner ofta att jag är tvärtom, pessimismen kommer lite för naturligt för mig. då väljer jag att se det som att jag har ett förhöjt, realistiskt och "intelligent" perspektiv – allt för att göra landningen mjukare för mig själv. 

fattar du, jessika gedin

biblioterapi

-

terapi genom böcker

det är någonting med det där som ger resonans i mig. jag föreställer mig kända och okända läsare. kanske en emma bovary eller en riktigt livslevande donna tartt. och jag tänker: böcker är tillflyktsorten dit där alla ensamma, tok för introspektiva, men samtidigt väldigt levande drar. vi suktar efter liv och död, dramatik och melankoli. vi suktar efter känslor och lust, kärlek och svek. allt det som saknas i livet det finner vi i böckerna. i litteraturens värld. och detta är vad biblioterapi verkligen betyder.

det finns ett segment i programmet babel som heter biblioterapi. men den alldeles för gladlynta atmosfären och framförallt vinjetten förstörde allt som ordet står för. nej ingen läser böcker för att hantera lite problem i livet. folk läser för att de förmultnar inombords av det de inte kan förstå eller lösa. ingen läser för att den är lite kär. nej folk läser för att de ligger sömnlösa flera nätter i rad och kan inte tänka på någonting annat än känslan av en annans hud mot sin.

nä jessika gedin du som är så svart och svår, du förstår väl ändå detta