läser graham greene men vet inte riktigt vad jag tycker om honom. the quiet american måste vara en av de böcker han skrev när han var något sentimental för överallt hittar jag små sorgebrev där han suckar över hur livet är en besvikelse samtidigt som han suckar över sitt eget pessimistiska tillstånd eftersom han finner det så tröttsamt och klichéartat. men jag finner att jag längtar till hans tid, då ens personliga manövreringsutrymme var begränsat, men man lyckades få saker att hända ändå! nutidens frihet, min frihet, begränsar mig. (lol slår vad om att sartre skulle ba "håller med, bro!"
frihet är för övrigt förstås temat i jonathan franzens bok freedom där han diskuterar den amerikanska medelklassen och hur man aldrig kan "återkalla" frihet eller ge upp den oavsett om man vill det eller inte. franzen är mycket intellektuell förstås och hans kritik mot amerikas grundsten är befogat och förstås mycket välanalyserat. men hans roman tappade lite fokus här och var, vilket är förstås också förståeligt med tanke på hur tjock boken är (ambitiöst, franzen!) och det ledde förstås till att jag också tappade fokus här och var. men kanske det största problemet jag hade med boken var min egen brist på känslomässig engagemang i karaktärerna och deras öden. jag fann de flesta personer i romanen tangera på en skala från lite vidrig/tråkig till mycket vidrig/tråkig vilket ledde till att deras öden inte lyckades intressera mig. bäst i romanen är pattys "mistakes were done" – självdistansen är uppfriskande härlig i en historia full av amerikaner utan självdistans!
No comments:
Post a Comment